Jag har fått lite ny information om mindre roliga saker som kommer att hända i mitt liv under en snar framtid.

I min värld så blir ingenting bättre av att spekulera i exakt vad som kommer att hända.

Tala bara om för mig att "du ska in på operation av det, därför att det är så här"..... de räcker så, det ger mig inte så mycket att fundera på saker som jag ändå inte har någon makt över och som jag inte kan påverka.

Då är det bättre att bara hänga med i upplevelsen för att sedan se vart jag hamnar.

Det som däremot är lite jobbigare i sammanhanget är att informera andra.

Det är inte så att jag har svårt att prata om det men många har svårt att höra och att förstå hur jag fungerar i frågan.

Att jag tex inte ställer fler frågor till läkaren om vad som kommer att hända eller att jag inte gråter och är förkrossad när jag pratar om det.

Jag orkar inte med alla ledsena miner och "stackars dig" reaktioner.

Jag får informera de ja absolut känner att jag måste, sen får väl ryktet sprida sig bakom ryggen på mig som de ofta gör i alla fall.

Över fyra års sjukskrivning, de e helt sanslöst !

Va hände med mitt liv ?

De första åren så hade man fullt upp med allt, alla läkarbesök, operationer och sjukhusvistelser men sen kom en period när allt bara stannade av.

Jag e nog den envisaste människan jag själv någonsin träffat och jag vet hur viktigt det är att hålla sig kvar i någon form av verklighet.

Att fortfarande ha ett mål för framtiden så att man har en vattenyta att sikta mot om tyngderna någonsin släpper runt fötterna eller i alla fall lättar, men jag kan förstå de som blir hemma länge, att de lätt kan bli deprimerade och att det tar emot att gå tillbaka till en verklighet utanför sjukskrivningen.

En verklighet så långt från den värld som man har blivit tvungen att bygga upp hemma för att ta sig igenom dagarna, en värld som bara blir mindre och mindre och mer enslig.

Många bekanta försvinner ur ens vänskapskrets och telefonen slutar nästan att ringa helt.

Faktiskt, ska jag vara helt ärlig, så skulle jag själv inte fungera annorlunda om jag själv vore på den friska sidan.

Min vardag skulle antagligen rulla på och den personen som är hemma skulle nog sakta tunnas ur min verklighet.

Om jag ens funderade på saken så skulle det nog bli att den personen har väl en familj och andra, närmare vänner som hör av sig och den kan ju inte följa med ut på krogen i kväll ändå....

Min sjukskrivning kommer att fortsätta rulla på enligt nya besked från läkaren och den kommer sannorlikt att övergå i sjukpension snarare än ett fungerande arbetsliv, men de löser sig på något sett.

Har jag klarat mig hittills genom ett knaggligt liv så klarar jag mig en stund till.

Nya vänner och ett nytt liv löser vi på vägen och kanske någon gång så går tanken in i mitt huvud att "det händer inte mig" faktiskt har hänt.